Lidingöloppet-LT

Sådär nu är jag hemma sen ett par timmar tillbaka, tagit en ordentlig dusch och ska snart krypa till kojs...

Första gången jag skulle springa Lidingöloppet, första gången jag skulle vara med i ett terränglopp, första gången jag skulle springa en mil.. Många första gången var det. Så lite nervös var jag allt innan. Visste att jag inte var tillräckligt löptränad och jag visste framförallt att jag inte på långa vägar var tillräckligt backtränad. Sanningen var ju faktiskt att jag tröttnat lite på löpningen. Dock var jag väldigt peppad för denna utmanad!

Var riktigt skönt att vi åkte upp till Sthlm redan igår. Gjorde att jag fick en lugn eftermiddag med hockeyn som sällskap (nej nej, minns inte resultatet denna gång heller ;). Åt favoriten casearsallad till lunch och somnade redan innan kl 22. En god hotellfrukost senare begav vi oss till Lidingö. Mycket bra organiserat båd emed buss från Ropsten, hämta ut sin nummerlapp och en trevlig sportmässa. Så tiden innan min start gick åt där. Kan lägga till som bonus att jag köpte de fina löpartightsen från adidas som jag känt och klämt på ett tag nu. Perfekt belöning inför en sådan här dag resonerade jag :)

Väl till start så var jag i startgrupp nr 3 och startade 13.50. Skönt att komma iväg så tidigt. Uppvärmingen med friskis&svettis och sen gick startskottet. Tyckte jag kom iväg riktigt bra. Kroppen kändes lät förutom lite magknip de första tre km, men de tror jag var nervositet. Efter tre km började det kännas riktigt tungt. Var fin slinga dock och kändes endast lite trångt i första backen, sen var det bra med plats. Strax efter fyra km kändes det riktigt tungt i benen. Var mycket fler backar under de första km än vad jag räknat med och med den obefintliga backträningen främst låren fått så satt stumheten som en smäck runt 4,5 km. Sen kom Abborrbacken. Japp den var brant!! Och lång. Gick en stor det av den med totalt stumma ben. Då var det kämpigt kan jag säga. Och jag hade bara kommit hälften. Här fick man ta fram det riktigt jävlar anamma i sig som bara fanns, i mål det skulle jag bara! När jag passet 6,5-7 km så kändes det lite lättare. Tycktr jag fick till ett ganska bra löpsteg och benen kändes lite (märk väl lite) lättare. Kändes iaf som att målet närmade sig. Sen kom Karin backen. Ojoj, kändes så mycket tuffare än Aborrbacken faktiskt. Benen stumna totalt ännu en gång. Så de sista kilometrarna var väldigt kämpiga. Hjärnan kändes så mycket piggare än kroppen kan jag säga. Trots en relativt enkel sista kilometer så ville inte benen röra sig i den takt jag ville. På upploppet sket jag dock i de och sprang på. Jag kunde ju inte gå på upploppet, fanns ju inte på kartan liksom. Var väl folkets hejarrop som fick mig att lyckas.. I mål var jag på som sagt 1h 21 min och 17 sek. Nio minuter före min godkända tid!

Min tid kanske inte är mycket för världen, men för mig är det en riktig prakttid! Den visar att jag kan bara jag vill, den visar att jag ändå har ett jävlar anamma i mig, den visar att något som jag för ett år sen, kanske tom bara ett halvår sen var en omöjlig sak kan jag greja! Jag är stolt över mig själv!!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0