.

Igår när jag började packa väskan kom dem, fjärilarna i magen och nervositeten. Varför vet jag faktiskt inte. Började fundera på vad jag egentligen gett mig in på. Är ju inte alls tränad för att springa ett långlopp! Samtidigt som jag kände, "Nehe och? Jag kommer ha roligt och göra mitt allra allra bästa!". Fått så himla söta kommentarer på FB, som inte gör annat än värmer en innefrån. Tack, uppskattas verkligen :)

Tror att en del av nervositeten ligger i att ladda och att jag faktiskt ser fram emot loppet. Ska bli spännande och utmana sig på de viset. Och jag är ju inte otränad inte det, jag har ett bra flås och orkar en hel del. Får helt enkelt inte tänka utan bara ta loppet som de kommer. Pusha mig själv att orka springa lite till, ta kilometer efter kilometer och inse hur mycket närmare mål jag kommer. Jag vet ju också med mig själv att det tar en stund för min kropp att komma igång när jag tränar, så därför borde ju ett långlopp vara perfekt ju!

Akta dig Lidingöloppet, jag kommer ta dig med storm ;)