.

Just nu känner jag mig rädd. Rädd för att misslyckas.

Då jag under mina veckor sedan mitten av mars utmanat mig själv gång på gång, men lyckade resultat är jag så rädd för att inte klara detta. Det är ingen annan som satt pressen på mig själv, utan enbart jag själv. Men känns som detta lopp inte bara är ett litet steg utan ett enormt kliv. Klarar jag de så har jag nåt riktigt riktigt långt känns det som. Klarar jag det inte så tar jag en massa kliv bakåt, känns som känslan kommer vara att jag är tillbaka på ruta noll. Jag har under hela mitt liv inte gjort sådana här grejer för rädslan att misslyckas. Prövar jag inte så kan jag inte misslyckas. Då är jag säker. Denna vår har jag begett mig ut på okänd mark.

Jag är rädd för att inte våga utmana mig själv. Att när jag springer där känna efter och känna att jag inte orkar och då ge upp. Gå och inte våga börja springa igen. Misslyckandet ligger inte i att jag får en viss tid utan att inte våga pröva.

Jag har alltid försökt tänka som Jonatan i Bröderna Lejonhjärta i andra sammanhang. Jag måste börja tänka som honom även nu. Eller jag tänker som honom, iom att jag anmält mig till loppet. Nu måste jag bara vara modig nog att våga genomföra det... Men nästan illamående och skakig så nervös är jag. Fy...

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”